KAL:en fortsätter i sakta mak när vardagen slukar energi.

Jaaa, här går det i snigelfart. Har kommit till delningen och stickat några cm under ärmarna. Nästa del handlar om flera saker samtidigt: minskning under ärmarna, minskning bak i ryggen OCH ökning för "alperna" på framstyckena, så jag måste ha tungan rätt i mun innan jag sätter alla nya markörer - räkna räkna räkna! Har för mycket i huvudet av annat för att det ska kännas säkert :-)

Medan jag laddar energi för minskning/ökning på KAL koftan så får det bli annat. Det pågår ju en del julklappstillverkning, överallt verkar det som, utom hemma hos oss. Vet inte varför jag tappat gnistan att ge bort något (igen), det verkar inte som att det är så uppskattat... eller används för den delen. Kan vara mitt humör som skuggar tillvaron.

Det är rätt tufft att vara ensamstående mamma till en 15-årig son med Ehlers Danlos syndrom. Hela höstterminen har varit en enda stor smärta. Dygnet runt - vilket innebär att varken han eller jag sover, sen ska man orka hantera vardagen med jobb, läkarbesök, familj mm och så skolan... Behöver jag nämna att han inte kunnat gå i skolan mer än några veckor, sammanlagt, den här terminen. Betygen dalar i och med det, pressen och stressen ökar ännu mer och sen att få allt att gå runt när man knappt orkar ta sig upp och få på sig kläder... Det tär. Nog om det, som grabben ofta säger "Det finns de som har det värre, mamma. Jag har bara ont..." Det är inte så "bara" men det är också sant. Det finns de som har det sämre, jag önskar bara att jag kunde göra mer för min egen son...