Hej!
Det har varit stiltje här inne under en lång tid och när jag ser tillbaka på 2017 så har det varit ett tungt år, väldigt tungt, på många olika plan och inspirationen att handarbeta försvann helt. Otäck känsla...
Min son fick en knäskada nov 2016 och rehabiliteringen efteråt blev lång och jobbig, dels pga av att han behövde hjälp dygnet runt under en lång tid och jag stod ensam. All energi gick sedan åt att stötta honom, följa med på alla återbesök till läkare, sjukgymnastik, röntgen och undersökningar och allt annat som hör till. Det blev tal om operation under våren och vi gick och väntade på kallelse. Inför sommaren skulle det bli operation så att sommarlovet kunde fokuseras på rehabilitering men det visade sig att eftersom han har EDS skulle han behövas skrivas in och det fanns ingen plats. Planen blev då direkt efter sommaren, kallelse skulle komma i augusti. Vi väntade och väntade. I oktober blev han kallad för besök "inför operation" och vi stod återigen på "stand-by" eftersom det kunde komma ett samtal då han skulle infinna sig på operation dagen efter. All energi gick åt detta väntande, att inte kunna planera någonting eftersom de kunde ringa. I november fick vi veta att hans läkare som skulle operera var sjukskriven och de visste inte när det kunde bli tal om operation, kanske innan jul...
Efter många långa samtal och hänvisade hit och dit fick jag prata med en annan ortopedläkare som frågade om grabben var intresserad av att flytta över från Huddinge Sjukhus till Södersjukhuset, för att träffa en annan ortopedläkare och ev op där. Han tackade ja eftersom det inte verkade fungera på Huddinge. I mellandagarna var han på besök på SÖS och hade ett superbra samtal med nya ögon och någon operation är det inte tal om. Efter ett helt år där vi i stort sett gått på tårna och varit i jourläge i väntan på samtal och kallelse så känns det nu bra att kunna släppa den biten. Många bitar föll på plats för grabben när det gäller vikten av träning och att våga släppa taget om ortosen som funnits med sen skadan. Det spelar ingen roll vad en mamma säger i vissa lägen, säger en läkare samma sak så känns det mer sant och rimligt :-D. Förhoppningsvis räcker det att träna upp knät/lårmusklerna, så nu ligger fokus på hårdare träning och bygga muskler. Vi hoppas att knäskålen ligger kvar som den ska. En operation kan inte säkerställa att det inte kan hända igen, inte bara för att han har EDS, denna form av skada kan tydligen hända vem som helst, men risken är givetvis större om man har överrörlighet. Utan op är risken lika stor. Men, han väntar på en magnetröntgen för att utesluta ev skador inne i knät. Något som man tycker borde ha kollats för läääänge sen!
Förutom denna tyngd över axlarna så har vi även haft det väldigt tumultartat med nära och kära. Flera självmordsförsök där fortsatt ostabil hälsa finns kvar. Återfall av missbruk där överdoser med tunga droger höll på att gå galet - 3 gånger under 3 veckor i somras var det riktigt illa.
Att vara i "jour läge" tar enormt på krafterna.
Jag har knappt handarbetat något under året. Det jag har gjort under året, har varit mer under "tvång" för att aktivera mig och inte bara sova pga utmattningssyndrom och depression. Glädjen var borta.
Nu känns det som att jag nått en punkt där det vänt. 2017 är slut och jag ser fram emot 2018 med nya ögon.
Ett av målen i år är att börja med yoga. Efter så lång tid av spänningar i kroppen pga enorm oro över så många i min närhet så finns ett behov av att ta hand om min kropp och knopp.
Förhoppningsvis kickar glädjen över att handarbeta, skapa och inspirera andra igång igen, det känns som det är i startgroparna. Fokus på att köra regelbundna evenemang i min Facebook grupp är också ett mål. Där finns så många inspiratörer!
Förutom fokus på hälsan och handarbete så ska jag fortsätta njuta av det jag faktiskt har. En fantastisk son som fyllt 18 år (redan!), vänner som ger av sig själva och uppskattar min något udda humor, jag har ett hem som jag trivs i, ett arbete som är givande och kärlek till livet. Kanske är detta även året där jag växer som "Made by Chippzan" men ett steg i taget.
Hoppas ni får en fin start på nya året och njuter av det ni faktiskt har. Jag hoppas vi ses i Facebook gruppen :-)
kram
PS.
"Tänk att det är första året på dagen!", sa jag till min son vid lunchen idag. Han började gapskratta och sa "du är rolig du". Det tog ett tag innan jag fattade att jag kastat om orden och då skallrade rutorna av mitt gapflabb. Så tokig är jag! DS
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar