 |
Att handmåla på t-shirts var något jag pysslade mycket med på 90-talet. Jag gillar konceptet att kunna måla och "skriva" det jag vill och samtidigt uttrycka mig visuellt. Eftersom jag inte har någon Cricut eller annan skärmaskin så blir det fortfarande handmålat, vilket inkluderar nåt stänk eller extra streck här och där. Hahaha!
Mina gamla tygfärger funkar förvånansvärt bra. En och annan färg har tjocknat men är fortfarande användbara. Otroligt egentligen, efter 30 år. Köpte dock en ny svart från Panduro efter att ha brottats med den gamla tjocka på den här t-shirten.
Det du behöver är i stort sett tygfärg, pensel, en tvättad t-shirt, påse eller vad du nu vill måla på samt en vision av det du vill måla förstås, plus några nålar att fästa pappren med. Jag textade mina ord i ProCreate, printade ut, la mellan tygen, nålade fast och sketchade av med vanlig blyerts så jag hade något att gå efter. Tyget är så pass tunt att man ser igenom i grova drag. Det blir som det blir och det är väl det bästa med handgjort, att det blir något unikt.
Jag brukar alltid lägga ett extra papper under det jag textar av, dvs har två lager papper mellan tygerna, speciellt när jag målar på en t-shirt. Det har aldrig gått igenom två lager papper. Det beror ju förstås på tjockleken på tyget och hur mycket färg man använder men jag har som regel två lager papper som skydd. Bättre att vara säker än få en klutt som går igenom allt och hamnar på ryggen.
När allt är klart låter jag det torka i 24 timmar, vänder ut och in, lägger en gammal tygbit/handduk mellan tygerna och stryker på baksidan av det jag målat, inställt på bomull och utan ånga, för att få det att fästa ordentligt. Sen är det klart. Tvätt i 40 grader är inga problem.
Texten hamnade kanske lite väl högt upp tänker många men denna är till karate träningen som jag återupptagit efter 27 års uppehåll. Att ha en t-shirt eller ett linne under gi:n är ett måste för min del och den behöver vara så pass lång att den går ner i byxorna och håller sig där även när man vevar med armar och ben. Andra kör med bara en tränings BH eller en topp med bröstkåpa, vilket jag inte införskaffat än men definitivt ser fördelarna med. Det fanns inte på min tid men det sparar definitivt på en hel del oönskad smärta på kroppsdelar som är lite väl känsliga för stötar, om jag säger så.
Jag var som mest aktiv 1986-1997 och på något sätt så har karaten alltid följt med mig även när jag inte varit aktiv. Tanken var att jag bara skulle ta ett sabbatsår då jag åkte till USA som Au-pair och var borta hela 1998. Efter det året skulle jag återuppta träningen men så fick jag en son 1999, blev ensamstående mamma från dag 1 och mötte en helt annan vardag. Åren gick men karaten var kvar, som en längtan och en känsla av att något saknades.
Jag har varit till flera klubbar och stilar under årens lopp. Tittat på och även provat på men blev antingen skadad innan jag ens kom igång eller så kändes inte klubben, tränarna eller stilen rätt. Det var inte vad jag sökte. Ärligt talat hade jag inte heller tiden eller orken att tänka på mina behov. Min son behövde all fokus.
Idag är grabben snart 26 (!) vilket är ofattbart. Hans hälsa är stabil, han har ett jobb som han trivs med och jag har sakta kunnat återvända till mig och vad jag behöver, vilket inte är lätt när man varit ensamstående mamma så lång tid och fixat allt och lite till. Ärligt talat är det super svårt att vända fokus till en själv när man varit upptagen med att ta hand om någon som är kroniskt sjuk, där man famlar i ovisshet och själv pendlar oerhört i orken.
EDS var inte vanligt när grabben var liten. Han fick sin diagnos när han var 8 och resan dit var lång, kämpig och krokig. Sjukvården visste inte alls vad problemet var eller hur han skulle behandlas. De gånger han hamnade på sjukhus var det vi som fick berätta vad vi visste om EDS till läkare, sjuksköterskor m fl. En del lyssnade och tog själva kontakt med de som hade mer kunskap medan andra inte lyssnade alls utan gjorde som de alltid gjort för att "de vet bäst", vilket ledde till onödigt lång återhämtning och en enorm rädsla hos grabben (och mig) att han skulle hamna i en situation där han riskerade bli ännu mer skadad för att han och EDS:en inte blev tagen på allvar. Som tur är ser det annorlunda ut idag. Det finns mer kunskap. Dock är EDS väldigt individuellt, både symtom och behandlingar ser olika ut. Vad som fungerar i en EDS kropp kanske inte alls funkar i en annan.
💙💙💙
Varning för känsliga läsare!
Hoppa vidare till nästa avsnitt, dvs efter de blå hjärtan.
Grabben har alltså Ehlers Danlos Syndrom (EDS) vilket påverkar hela kroppens grundstruktur då bindväven är glesare, skörare och mer elastisk än normalt. Bindväv (även kallad fascia) finns överallt i kroppen: från hornhinnor, hud, hjärtklaffar, till muskulatur, leder och inre struktur (även upphängnings systemet kring alla inre organ består av bindväv) och är den svagare i strukturen så är risken för skador så mycket större.
Att leva med EDS är tufft, överrörligheten gör att lederna konstant utsätts för tryck, vilket påverkar muskulaturen som redan är svag för att den konstant måste överkompensera för att hålla kroppen och leder på plats. Det ingår även en smärtproblematik som inte går att göra något åt, dels fungerar inte lokal smärtlindring på samma sätt i en EDS kropp (den "rinner iväg" pga den glesa bindväven), dels krävs ofta mycket mer smärtlindring än normal. Det är som om smärtlindring inte tar i en EDS kropp och ofta handlar det även om kraftiga nervsmärtor. Kroniskt trötthet är bara en liten del av vardagens alla utmaningar. EDS är komplicerat.
Grabbens hud är dessutom väldigt tunn, skör och elastisk vilket innebär att minsta stöt kan göra att den går sönder. När det händer kan en liten stöt/skada i huden göra att huden delar sig som av ett snitt med ett rakblad, glider iväg och slutar med ett stort öppet sår där huden inte går att dra ihop. Det finns plötsligt inte tillräckligt med hud och samtidigt sitter den liksom inte fast i resten av kroppen som den normalt gör utan glider iväg. Det leder ofta till en lång utdragen sårvård pga något som kanske började som ett litet sår. Ärren blir därför breda och ännu tunnare än huden var från början.
Det finns en inbyggd rädsla för att göra illa sig eftersom inget i kroppen uppför sig normalt och skador kräver väldigt lång rehab eller läkning. Jag menar, hans knäskål släppte från sitt fäste när han reste sig upp från elrullen. Hans kropp behöver inte utsättas för våld eller trauma för att kroppen ska gå sönder, det räcker med vardagen.
💙💙💙
Tillbaka till karaten...
Tanken på att återuppta karaten har legat och grott i omgångar sen jag lade gin på hyllan december 1997. Tänk att få börja igen. Kroppen har längtat efter att få göra rörelserna igen och det har hänt att jag vevat på hemma, bara för att testa. Helgalet. Haha!
I höstas, under pågående långtidssjukskrivning och rehab med sjukgymnast letade jag upp en karateklubb, tog kontakt, var dit och tittade på flera träningspass och blev taggad till tusen. Eftersom min kropp har en del skavanker, dels på grund av inaktivitet, övervikt och diverse skador under årens lopp, utmattning, men även Fibromyalgi och knä problematik så tog jag upp tanken på karate först med min sjukgymnast som genast var på och hjälpte till med en plan. Det var full stöttning, till 100%, direkt.
Östberga Karateklubb visar sig vara en fantastisk klubb. De var redan i startgroparna för att ta in personer med FaR (fysisk aktivitet på recept) vilket öppnade upp tryggheten ännu mer för att våga börja träna igen. Att komma till en klubb där det redan finns en öppenhet, ett välkomnande, en förståelse och kunskap kring personer med begränsningar är A och O för att personer som jag ska kunna komma tillbaka. De gjorde sista etappen och blev en etablerad FaR förening medan jag fick provträna under höst terminen.
I januari blev jag medlem med FaR och har sakta återuppväckt karaten i kroppen och knoppen och jisses, vad kroppen kan lagra. Muskelminnet är otroligt och det har varit en fantastisk resa att väcka upp vad som redan finns i kroppen. Lite skrämmande också.
Jag satte på mig ett vitt bälte dvs började som nybörjare. Att sätta på mig min gamla grad kändes inte alls rätt. Jag ville börja om från början och se vart det leder. Jag menar, 27 års paus är en väldigt lång tid och har man dessutom varit inaktiv under större delen av den tiden så behöver man ta det lugnt.
Tidigare prova-på-träning har slutat i både frakturer och muskelskador (orsakat av enbart mig själv) och jag ville inte råka ut för det igen samtidigt vaknade en iver i kroppen som jag fick dämpa. Första tiden tränade jag 3-5 min åt gången, vilade lika länge och så på igen men det var snudd på för mycket. Jag tränade själv, ofta vid sidan om, vilket passade mig perfekt. Det gav mig tid att känna efter och ha kontroll på mina kroppsdelar. Min kropp protesterade högt ena sekunden och skrek av glädje och ville ha mer i nästa. Jag klarade knappt ett pass i veckan trots att det var så få minuters träning.
Den största utmaningen var att hantera alla känslor som formligen exploderade i kroppen bara av att befinna mig i dojon. Dels var det ovant att bli accepterad in i gänget och karatefamiljen så direkt, dels vaknade även andra minnen som är kopplat till den perioden av mitt liv då jag var aktiv. Att börja träna karate igen har alltså även inneburit en hel del bearbetning av minnen och upplevelser som legat i dvala.
Att bli inkluderad och få tillhöra en klubb, trots begränsningar, utan att bli dömd eller tvingad att göra något man inte är redo för, är så viktigt. Det tyder på bra ledarskap och jag har verkligen hamnat i rätt klubb.
Mitt största motstånd har varit min kropp och främst mina knän men med stöttning både från instruktörer och sjukgymnast har jag fått träna i min takt, på min kropps villkor. Jag märkte stora förbättringar i konditionen och orken medan främst mitt vänstra knä inte ville läka. Det svullnade upp mer och mer och ett tag kunde jag inte böja det mer än 45 grader. Smärtan var konstant och blev till slut så pass att jag inte kunde sätta ner foten i marken utan att smärtan strålade i hela benet.
I mars blev det därför kryckor på heltid för att avlasta så mycket som möjligt och det gjorde susen. Jag fortsatte med karaten, dvs hoppade på kryckor till träningen, tränade och hoppade hem. Och det funkade!
Min utveckling har gått i rasande takt. Jag har själv inte förstått hur mycket som vaknat och hur mycket som finns kvar i kroppen trots alla år. I maj blev min gamla grad validerad, dvs jag har 1:a kyu igen! Det känns otroligt. I gåva fick jag ett helt nytt bälte av klubben för att representera omstart vilket tyder på omtanke från instruktörernas sida.
Att bli validerad sin grad efter 27 års paus är en otrolig känsla. Nästan starkare än då jag graderade mig till 1:a kyu på 90-talet. Det representerar så mycket mer. På en termin har jag gått från att knappt klara av att hålla armarna uppe utan att få mjölksyra och träna i 3-5 min pass till att klara 1-2 timmars pass, tre gånger i veckan (dock fortfarande på min kropps villkor). Den gamla och den nya Petra har fått chansen att sammanfogas. Jag har en lång bit kvar innan jag själv känner att jag kan representera min gamla grad men jag är på väg till ett starkare jag.
Det tog 3 månader med kryckor innan svullnaden i knät gav med sig så pass att jag kunde böja på knäleden och trampa hela varvet runt med pedalerna och börja cykla. Vilka framsteg och som jag längtat! Knäna är inte helt ok men det är mycket bättre.
I början av december gick jag med i Viktväktarna och har tappat 18 kg hittills. Det underlättar förstås för kroppen och läkningen. Jag är stolt över vad jag klarat av hittills och ser fram emot höst terminen. Jag är medveten om att jag fortfarande har begränsningar och det är OK. Min kropp är inte densamma som den var på 90-talet men den kan fortfarande bli starkare och hälsosammare.
I juni gjorde jag om C-Instruktörs utbildningen och ser fram emot att börja utforska även tränar rollen igen. Denna gång som hjälptränare och inte huvudansvarig, vilket känns fantastiskt. Det är underbart att få vara elev igen och tillhöra en förening som bryr sig om varandra.
Och det är aldrig för sent att börja om.
.jpg)
